Varggrottan
Varggrottan       Info       Service       E-grotta       Länkar       Kontakt         
Forskningshistoria
Arkeologi
Geologi
Neandertalmänniskan
Publikationer
 

Ristikko

 

Maalaus

Neandertalmänniskan

I grottan har man hittills hittat 5 m2 stenläggning, som bildar en tydlig golvyta. Utmed dess kanter har man hittat bränd bergyta, vilket tyder på att öppen eld förekommit. I grottan har man hittat stenredskap och avslag från tillverkningen av redskap. Redskapen har tillverkats med olika tekniker. Den äldre s.k. Clacton-tekniken har använts för sandsten, kvarts och kvartsit. I andra föremål kan man se en slagteknik som kan anses typisk för Moustérien-kulturen. Denna teknik användes av Neandertalmänniskan för att bearbeta sten. I grottan finns alltså spår av mänsklig verksamhet som enligt forskningen kan dateras till tiden för 130 000-115 000 år sedan.

Homo neanderthalensis
Neandertalmänniskan har fått sitt namn efter den tyska byn Neanderthal där man år 1856 hittade ben av denna urgamla människoart. Man levde länge i den tron att nutidsmänniskan härstammar direkt från neandertalmänniskan. Dock stöder inte bevisen på att dessa människoarter levt tillsammans i sydvästra Asien i tiotusentals år och även i Europa i 5000 år, denna teori. Nuförtiden anses neandertalmänniskan snarare vara kusin till nutidsmänniskan i stället för förfader.

De äldsta hittills kända typiska lämningarna efter neandertalmänniskan är 115 000 - 130 000 år gamla. De sista neandertalarna levde i Frankrike för ca 35 000 år sedan. Fynd av neandertalare har endast gjorts i Europa och Mellanöstern. Neandertalarna var de första människorna som anpassade sig till det kalla klimatet.

Neandertalmänniskan var kortare än nutidsmänniskan (männens medellängd 165 cm, kvinnornas 156 cm), muskulösare och huvudformen avvek från nutidsmänniskans. Hjärnan var större än nutidsmänniskans. Det kraftiga pannbenet, en ganska stor näsa och den bakåtlutande pannan inverkade på ansiktsformen. Man vet mycket litet om Neandertalmänniskans kultur och seder. De kan emellertid ha skött handikappade, begravt sina döda och kommunicerat på något sätt. Eftersom det behövdes mycket föda för att de skulle klara sig i det hårda klimatet, var de också skickliga jägare. Största delen av de fynd som gjorts i Europa har påträffats i grottor eller bergrum, men man har också hittat spår efter boplatser byggda på slät mark. Mot kölden har de också skyddat sig med kläder gjorda av djurhudar, eftersom man har hittat arbetsredskap som behövs för bearbetning av hudarna.

Neandertalmänniskan försvann från jordklotet för 30 000 år sedan. Att arten dog ut är ett av de stora mysterierna i människans utveckling. Det som gör Varggrottan unik är att den finns på ett område där ismassorna har dragit fram och förstört så gott som alla spår av livet före den senaste istiden. Det är enastående att uråldriga jordlager och spår av människoliv har bevarats på ett område som täckts av inlandsisen, och grottfyndet erbjuder helt nya möjligheter för forskningen. För tillfället är Varggrottan den äldsta boplatsen som hittats i Norden, men den information som forskningen ger kan bidra till att nya objekt hittas.

 

Utskriftsversion Sidkarta